October In Swedish Deprivation
By Susanna Alakoski
I’m retracing my own steps for the first time. The biography is entering my life, even though it takes place far after the biography. The biography enters the steps, unblessed it pushes aside the repressed. It doesn’t make excuses. It doesn’t explain either. It’s true that I some days see the dead. We’re always in the same kitchen, the same living room, hallway, bath room. There’s always blood there. Or newly baked bread. Mum is bruised all over. Or she’s not. Dad is in one of his stages. We have a small kitchen table, four chairs and a stool. I’m the one sitting on the stool. We lived in big chops and changes. It was heaven or hell, it was the heaven in hell. Is it possible to write without hurting? Is it possible to remember without hurting someone else? The scars are mine as the pen, and the one who writes is the one who remembers, and the one who writes is also the one lifting words out of the story, directs the light, erases and saves. The others, the ones writing the scars, the ones who are subjects of the text, how can they answer or defend themselves? It’s barely doable, they’re strangers or dead or gone of other reasons.
In her October journal Susanna Alakoski describes how she tries to approach her adolescence. She spends time in the town where she grew up, she travels through Sweden, and with the difficult work remembering and writing she sees a society where there’re still the same patterns: people live in poverty, homelessness and invisibility.
ABOUT THE BOOK
First published by Albert Bonniers förlag, Sweden 2012
RIGHTS SOLD TO
Sweden, Albert Bonnier
REVIEWS
”Boken ser ut som en bönbok komplett med märkband, det är kongenialt. Detta är en sekulär katekes om människovärde.”
Sydsvenskan
”Istället formar sig Oktober i fattig-Sverige mer och mer till en stridsskrift /…/ Det är bra, stundtals lysande. Det är mycket möjligt att detta är en av de viktigaste böcker som jag har läst på mycket länge. Det var länge sedan ursinnet, klasskänslan, gick att inkarnera på det här sättet. Det gör ont. Det är verkligt. Det är grymt. Det är storartat.”
Helsingborgs dagblad
”Hon skriver – hur paradoxalt nog det än kan låta – på en och samma gång mer ofokuserat och stringentare. Ur det oborstade, det inte fullt färdigslipade, ur det råa och nakna stiger något äkta och större. Texten tar snart ett kvalitativt språng. Blandingen är ytterst effektfull. Tonen förändras, blir distinkt och glasklar – vass. /../Dagboken är full av sår, av smärta och skam. Texten blöder.”
Kulturen
”I likhet med författare som Åsa Linderborg, Johan Jönson och Kristian Lundberg har hon en trollskärva i ögat som gör att hon ständigt tvingas se samhällstillvaron underifrån. Överallt, i en avvärjande gest, en bortvänd blick, tycker hon sig känna igen fattiga människors stumma erfarenheter. Lukten av skam.”
DN
BOOKS
Fiction